Klassiska romaner tål att läsas igen och igen. En av våra mest älskade 1800-talsförfattare är Victoria Benedictsson från Skåne. Hon var en begåvad konstnär och ville flytta till Stockholm för att studera vidare, men hennes far sa nej och istället blev det så att hon gifte sig, 21 år gammal. Mannen, som var postmästare, var dubbelt så gammal som hon och änkling med flera barn. Äktenskapet och de plikter som hör till blev en chock för Victoria, något man kan ana när man läser hennes roman ”Pengar”. De fick två döttrar, varav den ena dog tidigt.
Hon upplevde livet som kvinna, och livet i Hörby, som instängt. Den borgerliga kvinnorollen var ett fängelse, där unga flickor giftes bort med äldre män och förväntades 
vara en god husmor utan möjligheter att använda vare sig intellekt eller talang. Det var när hon låg sjuk i en bensjukdom som hon på allvar kom igång med sitt skrivande. Hon skrev förutom ”Pengar” också romanen ”Fru Marianne” och flera noveller. I sina realistiska noveller och romaner kritiserar hon kvinnors lott. Böckerna gavs ut under manlig pseudonym – det var enklast så. Det är realistiska skildringar med en sällsynt skärpa och de står sig än i dag.
1888 tog hon sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn, endast 38 år gammal. Vilka romaner hon hade kunnat skriva om livet varit annorlunda kommer vi aldrig att få veta. En intressant notering är att självmordet, med en rakkniv, var det som inspirerade August Strindberg när han skrev slutet på Fröken Julie.
